YRKET

Urmakaryrket är ett mycket gammalt yrke, ungefär 500 år, med stolta traditioner, men för att utbildas till yrket före 1940 krävdes oftast utlandsstudier, oftast Tyskland och Schweiz men också England.

I Sverige finns ovanligt många äldre klockor bevarade, både i hemmen, ute på företag, hos olika myndigheter och i officiella lokaler. Orsakerna till denna mångfald kan diskuteras men tänkbara orsaker kan vara dels att vi varit förskonade från krig och dels för att vi alltid uppskattat och varit angelägna om att ta väl hand om våra kära klockklenoder, vårt kulturarv. För varje år och generation och ju äldre uren blir ökar affektionsvärdet, och det gäller alla sorters ur, från golvur till minsta armbandsur.
Detta har skapat en skicklig och erfaren yrkeskår som är mycket efterfrågad och eftertraktad.

Gamla ur behöver kontinuerligt underhållas och renoveras och för varje renovering så blir ingreppen ofta allt svårare och mer avancerade. Det innebär att kraven på urmakarens kunskaper ökar allt mer. Kunskapskrav inom det traditionella hantverket men också förmågan att ta till vara nya rön, maskiner och verktyg som kan leda till utveckling inom branschen.

En påfallande stor del av nuvarande generation av kunniga och erfarna urmakare är nu nära pensionsåldern vilket skapar stor efterfrågan på nya välutbildade urmakare.
En efterfrågan det finns bevis för – det räcker att se att det knappast finns någon nyutbildad godkänd urmakargesäll som varken är arbetslös eller arbetar med annat.
Utbildningen leder inte endast till arbete utan ger dessutom möjlighet att välja sitt arbete.

En specialutbildning för urmakare är det enda som leder till den grundliga utbildning som är absolut nödvändig för att bevara våra kulturskatter - i form av klockor.

Yrket blev år 2000 klassat som särskilt viktigt för nationen